Flames, caves, portals and flowers-Fredrik Wretman

9.6 - 29.7

Bild #5


Bild #4


Bild #3


Bild #2


Bild #1


Fredrik Wretman är en av vår mest välrenommerade samtidskonstnär, med sina vackra och underfundiga installationer, skulpturer och objekt har han blivit den konceptuella samtidskonstens främsta budbärare. Med de stora projekten American Floors, Goatrans och omfattande offentliga utsmyckningar har han ständigt utforskat vad som finns bortom gränserna på ett humanistiskt och konsekvent sätt. I utställningen ”Flames, caves, portals and flowers” har konstnären fokuserat på ett symboliskt måleri som delvis blickar tillbaka till början av konstnärens karriär men samtidigt är något helt nytt och oväntat, helt i FWs anda. Tuschmålning på rispapper, svarta konkreta former, flammor som slingrar sig och de spontanistiska blomstermotiven är lika självklara som suggestiva. FW har en ateljé i både Stockholm och i norra Thailand vilket ger honom goda möjligheter att sammanfoga de båda kulturerna, fjärran östern möter västvärlden.

I de små bronsskulpturerna samlas hela världshistoriens kulturarv med de antika idealen som utgångspunkt, med ett lätt handlag skapas figurer, händer, näsor, öron och andra gestalter som agerar och interagerar i ett Wretmanskt manér där även en gnutta humor kan skönjas, homo ludens!

I kombination till den exakt installerade utställningen kommer det även att visas ett större skulpturalt konstverk: en bronsgjutning av konstnärens fot i kollosalformat (Big half foot). Likt en rest av Kejsar Constantins gigantiska figur står den på konsthallens stora gräsmatta med en milsvid utsikt över slätten.

Fredrik Wretman berättar själv om sin konst:

/Mina små bronser kom till efter en förfrågan för ett par år sedan, om jag kunde göra en liten ”Oscarsstatyett”. Eftersom jag redan hade arbetat som Tf. Professor i skulptur både på Konstfack och på Konsthögskolan tänkte jag att jag åtminstone borde pröva. Problemet var bara att det inte blev en statyett utan gubbarna formligen sprutade fram ur händerna.

Var kom de ifrån? Fanns de redan där, i vaxet? Det kändes så. Och jag som var känd för att göra storslagna installationer åt det mera konceptuella hållet blev lätt bekymrad. Var det här tilltaget ok? Blev bilden av mitt konstnärskap nu förvridet till något annat, mer svårgripbart? Man kan säga att samma sak hände med de sedan i höstas nya teckningarna (eller målningarna, det är ju gjorda med pensel, fast på rispapper?).

Vad som uppstod i dessa, för mig nya, sätt att utrycka mig var en ny sorts frihet. Ett frigörande från det förväntade och därmed ytterligare oberoende. Dessutom tyckte jag att mina tidigare verk och den röda tråden faktiskt blev tydligare.../


Tillbaka